Petter Lämås är en utav de fyra som ska ut på SAREX2010.
Snart är det dags att ge sig ut och upptäcka Sareks alla kitehärligheter. Men som kitare vet man att det inte alltid är förnuftet som som kommer i första hand när det blåser och marken är full av puder. Något som Petter fick erfara häromdagen.
Det är måndag morgon, Yr.no har förutspått goda vindförhållanden och att det är enda dagen på hela veckan som det kommer att blåsa. Nu ska det kajtas!
Jag går upp tidigt och äter en stadig frukost med blicken fast på de vajande björkarna utanför köksfönstret. Termometern visar -16 grader och med en vind på 9m/s ger det en köldfaktor upp emot -28 grader. Jag klär på mig noga och packar bilen med all kiteutrustning, men även pulka, förstärkningskläder och kaffe. Jag tar på mig jackan i hallen och just när jag ska gå ut till bilen så ringer telefonen. Det är jobbet. ”Neeeeeeeeeeej!!!” Hör jag en röst inom mig, men den kvävs. Några jobbarkompisar är sjuka och jag är för snäll och för snål för att tacka nej, jag packar om bilen och byter kläder i vemod.
Väl på jobbet går tiden sakta, men jag glädjer mig i mitt val att vara ledig resten av vintern för Sarekprojektet. Jag tittar ut genom fönstren varje kvart och ser att vinden håller i sig samt solen som sakta börjar gå ner. Det är då det börjar gå upp ett ljus för mig, en genialisk idé!
Jag låter inte vinden gå till spillo bara för att mörkret lagt sig. Nej, nej. På väg hem från jobbet ringer jag min far och ber honom att ladda kameran. När jag kommer hem tar jag två batteridrivna tältlyktor från Primus och fäster med små karbiner inuti min foilkite. Sen tar jag Primus starkaste pannlampa på huvudet och ger mig ut i kvällsmörkret. Perfekt, ens inte den mörkaste natt kan inte stoppa mig nu!
Första vändan går riktigt bra, det är perfekt snö på sjön och jag susar iväg över isen i mörkret. Efter ett tag så slår jag tillbaka mot startplatsen där min far står med en pannlampa och försöker fota spektaklet. Jag tycker mig se en svag röd fläck på andra sidan sjön som jag tar sikte på, pappas pannlampa. Men har den inte kommit lite långt bakom mig? Hur mycket höjd har jag tappat egentligen? Jag går upp i vind men tappar farten, viker ner i vinden igen. Är jag på väg rakt mot udden som sticker ut? Vart är jag? Snön yr i vinden och alla som har försökt använda helljusen på bilen i snörök vet hur det blir. En vit vägg. Jag stänger av pannlampan och det blir kolsvart, tycker mig skymta den röda pricken igen, slår på pannlampan men jag blir bara mer och mer förvirrad. Osäkerheten på min förmåga att mörkernavigera tar slutligen överhand från glädjen att få flyga fram ljudlöst i mörkret över en sjö, så jag jag ger upp. Packar ihop draken under armen och börjar pulsa tillbaka längs mina skidspår i den knädjupa pudersnön...
Det var en god idé och kul att pröva men jag kan tyvärr inte rekommendera det, nu har jag i alla fall prövat. Men om det är stjärnklart och månsken? Ja då kanske...
/Petter Lämås